En vacker plats...
En vacker plats... En vacker plats som vi kan besöka och få tänka. En vacker plats där vi vet att du alltid kommer finnas...
Nu har det gått ungefär exakt en månad sedan förlossningen. Vi har tagit oss igenom det hela även om det fortfarande känns förj*vligt och alltid kommer göra det. Vi vet iallafall att vi klarat det och att vi kommer ta oss hela vägen upp igen, tillsammans och starkare än någonsin förut.
Igår åkte vi på ett litet bakslag i vår sorgbearbetning då de satte mig på en ny kur med antibiotika eftersom det verkar som infektionen inte släppte helt. Så 10 dagar till med tabletter, visst är livet underbart ibland?
Är fruktansvärt glad att sjukskrivningen förlängdes två veckor för då hinner kanske infektionen försvinna helt. Hade aldrig pallat sitta på jobbet med både infektion i livmodern och det stora såret i hjärtat.
Idag hade vi vårt sista möte med kuratorn innan det är dags att börja jobba igen. Jimmie börjar på måndag, den 29:e och jag veckan efter, den 5:e september. Ska både bli skönt och jobbigt. Det kommer säkerligen vara mycket frågor men samtidigt är det ju en del av bearbetningen. Är iallafall grymt glad över den kuratorn vi har träffat sedan en månad tillbaka, hon är riktigt riktigt bra. Hade aldrig kunnat få någon bättre. Guld värd !
Påväg från sjukhuset åkte vi förbi Kvibergs kyrkogård och kollade på minneslunden där vår lille pojk, vår ängel ska finnas senare. Det var nog den finaste kyrkogård jag någonsin sett och minneslunden var jättefin med ett litet vattenfall nerför klippan och massa grönt och vackert, där kommer han få det jättebra. Vi får dock vänta två månader till innan han finns där.
Vi har bestämt att den första gången vi ska dit och lägga blommor är på hans tänkta födelsedag, 2011-12-13 alltså Lucia. Men vi var ju tvungna att se så det var en fin plats han skulle ligga på.
I lördags min lille pojke, då etsade vi in dig på våra armar för alltid. Nu kommer du alltid finnas med oss och vi kommer alltid minnas den tiden vi fick med dig. Du ligger och sover så sött på min handled och varje gång jag ser min tatuering så värmer det inom mig, och kanske svider en liten tår i ögat men det får det mer än gärna göra för du är världens finaste lille pojk.
Nu har det gått ungefär exakt en månad sedan förlossningen. Vi har tagit oss igenom det hela även om det fortfarande känns förj*vligt och alltid kommer göra det. Vi vet iallafall att vi klarat det och att vi kommer ta oss hela vägen upp igen, tillsammans och starkare än någonsin förut.
Igår åkte vi på ett litet bakslag i vår sorgbearbetning då de satte mig på en ny kur med antibiotika eftersom det verkar som infektionen inte släppte helt. Så 10 dagar till med tabletter, visst är livet underbart ibland?
Är fruktansvärt glad att sjukskrivningen förlängdes två veckor för då hinner kanske infektionen försvinna helt. Hade aldrig pallat sitta på jobbet med både infektion i livmodern och det stora såret i hjärtat.
Idag hade vi vårt sista möte med kuratorn innan det är dags att börja jobba igen. Jimmie börjar på måndag, den 29:e och jag veckan efter, den 5:e september. Ska både bli skönt och jobbigt. Det kommer säkerligen vara mycket frågor men samtidigt är det ju en del av bearbetningen. Är iallafall grymt glad över den kuratorn vi har träffat sedan en månad tillbaka, hon är riktigt riktigt bra. Hade aldrig kunnat få någon bättre. Guld värd !
Påväg från sjukhuset åkte vi förbi Kvibergs kyrkogård och kollade på minneslunden där vår lille pojk, vår ängel ska finnas senare. Det var nog den finaste kyrkogård jag någonsin sett och minneslunden var jättefin med ett litet vattenfall nerför klippan och massa grönt och vackert, där kommer han få det jättebra. Vi får dock vänta två månader till innan han finns där.
Vi har bestämt att den första gången vi ska dit och lägga blommor är på hans tänkta födelsedag, 2011-12-13 alltså Lucia. Men vi var ju tvungna att se så det var en fin plats han skulle ligga på.
I lördags min lille pojke, då etsade vi in dig på våra armar för alltid. Nu kommer du alltid finnas med oss och vi kommer alltid minnas den tiden vi fick med dig. Du ligger och sover så sött på min handled och varje gång jag ser min tatuering så värmer det inom mig, och kanske svider en liten tår i ögat men det får det mer än gärna göra för du är världens finaste lille pojk.
För er som ännu inte vet vad som har hänt, även om ni kanske har förstått att det inte blev som det var tänkt, så tänkte jag i korthet berätta vad som faktiskt hände oss i sommar.
Vi fick tyvärr ett väldigt tråkigt besked när vi i graviditetens v.20 var på rutinultraljud. Ganska snabbt kunde barnmorskan se att inte allt stod rätt till med våra lille jordgubbe. Vi fick träffa en specialist som gjorde om ultraljuset och bekräftade att vår bebis hade en missbildning som tyvärr inte var bra alls. Han skulle inte klara ett liv utanför min mage och han skulle troligtvis inte ens klara de sista månaderna i magen.
Vi ställdes inför ett tufft beslut, om vi trots allt ville fortsätta graviditeten eller om vi ville avbryta. Det kändes som att vi inte hade några alternativ, så vi beslutade oss för att avbryta. Att fortsätta hade bara varit att dra ut på lidandet för såväl oss som för vår bebis. Läkaren berättade att jag skulle behöva föda fram bebisen, och detta var det mest fruktansvärda jag kunde föreställa mig för tillfället. Jag ville verkligen inte..
6 dagar senare lades jag in på specialförlossningen på Östra för igångsättning. Fastän det var en lång dag, ca 8,00 - 22,00 så kändes det faktiskt som att vi bara varit där en förmiddag eller så.
I efterhand kan jag säga att varenda värk och all smärta som drabbat oss så var det värt det för att få se vår lille pojk, även om han inte skulle kommit då och vi inte fick behålla honom.
Barnmorskan kom in med honom i en liten korg och vi fick hålla den och ta på honom och allting. Och ni kan aldrig föreställa er hur det känns att behöva lämna ifrån sig sitt barn och veta att man aldrig kommer få tillbaka det.
Några dagar efter förlossningen åkte jag på en infektion i livmodern som gjorde att jag var sängliggande i två dagar pga smärtor. Och det är denna infektionen som ännu inte försvunnit helt.
Vi fick tyvärr ett väldigt tråkigt besked när vi i graviditetens v.20 var på rutinultraljud. Ganska snabbt kunde barnmorskan se att inte allt stod rätt till med våra lille jordgubbe. Vi fick träffa en specialist som gjorde om ultraljuset och bekräftade att vår bebis hade en missbildning som tyvärr inte var bra alls. Han skulle inte klara ett liv utanför min mage och han skulle troligtvis inte ens klara de sista månaderna i magen.
Vi ställdes inför ett tufft beslut, om vi trots allt ville fortsätta graviditeten eller om vi ville avbryta. Det kändes som att vi inte hade några alternativ, så vi beslutade oss för att avbryta. Att fortsätta hade bara varit att dra ut på lidandet för såväl oss som för vår bebis. Läkaren berättade att jag skulle behöva föda fram bebisen, och detta var det mest fruktansvärda jag kunde föreställa mig för tillfället. Jag ville verkligen inte..
6 dagar senare lades jag in på specialförlossningen på Östra för igångsättning. Fastän det var en lång dag, ca 8,00 - 22,00 så kändes det faktiskt som att vi bara varit där en förmiddag eller så.
I efterhand kan jag säga att varenda värk och all smärta som drabbat oss så var det värt det för att få se vår lille pojk, även om han inte skulle kommit då och vi inte fick behålla honom.
Barnmorskan kom in med honom i en liten korg och vi fick hålla den och ta på honom och allting. Och ni kan aldrig föreställa er hur det känns att behöva lämna ifrån sig sitt barn och veta att man aldrig kommer få tillbaka det.
Några dagar efter förlossningen åkte jag på en infektion i livmodern som gjorde att jag var sängliggande i två dagar pga smärtor. Och det är denna infektionen som ännu inte försvunnit helt.
Nu har ni fått veta vad som har hänt och vi är evigt tacksamma för allt stöd och alla tankar vi har fått av folk. Det har betytt och betyder oerhört mycket för oss.
"De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg."
// Charlotte Ekberg ♥
"De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg."
// Charlotte Ekberg ♥
Kommentarer
Postat av: nathalie johansson
ikväll går mina tankar till er tre, ni är fantastiska människor! (trots att jag bara känner och har träffat endast en av er) :) KRAM!
Postat av: My
Jag tycker du är strong Lotta! Tänk att utstå det du eller ni fått göra! Du är grym som klarat detta! Många kramar My
Postat av: N I N A
Kan inte ens föreställa mig hur tungt det måste kännas, men du/ni verkar starka och det måste kännas skönt att ha varandra. Alla har vi våra sätt att bearbeta en sorg, skönt att du har en bra kurator att gå till. Lycka till i framtiden!
Trackback
